Tipsar idag om ett radioprogram från SR P1om den Samiska trumman.
Såhär skriver SR om programmet i deras tablå:

Den samiska trumman spelade förr en viktig roll när samerna ville komma i kontakt med gudarna. Genom trumman kunde de få reda på gudarnas vilja och få råd om hur de skulle bete sig i olika situationer.
Kristna missionärer och forskare såg däremot trumman som trolldom och förstörde därför nästan allihop.
I dagarna disputerar religionshistorikern Rolf Christoffersson på en avhandling om den samiska trumman, och i dagens program visar han hur det gick till när samerna använde trummorna för att spå in i framtiden.

Lyssna här: http://www.sr.se/webbradio/?type=broadcast&Id=2195577&BroadcastDate=&IsBlock=1

Finns det rättvisa?

Nej, jag tror inte det – inte direktverkande rättvisa i alla fall.
Jag skall utveckla mitt resonemang;

Fru Justitia avbildas ju med tre karakteristiska attribut; Ögonbindeln, svärdet och vågen.
Ögonbindeln för att rättvisan är just blind – vår likhet inför lagen.
Svärdet för rättskipningen och dess makt och till sist vågen som symboliserar rättvisan – att allt skall vägas in vid rättskipningen.
Ofta hänger dock vågskålarna ojämnt och det kan man ju tolka på olika sätt…

Vår världsliga rättvisa kan dock tyckas vara lite godtycklig, då Fru Justitia i många fall får döma efter sannolika skäl och bortom alla rimliga tvivel.
Absolut rättvisa är det dock inte.

Ponera det faktum att två personer begår samma brott och den ene får Anders Advokat från Grebbestad till försvarare och den andre, låt oss säga… Leif Silbersky.
Jag vågar sätta en slant på att dessa två har helt olika förutsättningar att frikännas som exempel.

Den högre rättvisan däremot, kommer ingen ifrån.

Karmakontot.

What goes around, comes around och vad man sår får man skörda…

Som man bäddar....

Talesätten är många, men domen bara en;

Total rättvisa.

Jag fick ett mail idag från min gode vän Steve McFinskey från staterna.
den är lång, men verkligen värd de fem minuterna av ens liv det tar att läsa den:

This is a wonderful piece by Michael Gartner, editor of
newspapers large and
small and past president of NBC
News.  In 1997, he won the Pulitzer Prize
for
editorial writing.  It is well worth reading, and a few
good chuckles
are guaranteed.  Here
goes....

  My father never drove a car.
 Well, that's not quite right.  I should say
I never saw him drive a car.

  He quit driving in
1927, when he was 25 years old, and the last car he
drove was a 1926 Whippet.

  "In those days," he told
me when he was in his 90s, "to drive a car you
had to do
things with your hands, and do things with your feet, and
look every which way, and I decided you could walk
through life and enjoy it or
drive through life and miss it."

  At which point my mother, a sometimes
salty Irishwoman, chimed in: "Oh,
bull----! she said.
 "He hit a horse."

  "Well," my father
said, "there was that, too."

  So my brother and
I grew up in a household without a car.  The
neighbors all had cars -- the Kollingses next door had a
green 1941 Dodge, the
VanLaninghams across the street a
gray 1936 Plymouth, the Hopsons two doors
down a black 1941 Ford -- but we had none.

  My father, a newspaperman in Des Moines , would take the streetcar
to work and, often as not, walk the 3 miles home.
 If he took the streetcar
home, my mother and
brother and I would walk the three blocks to
the streetcar stop, meet him and walk home
together..

  My brother, David, was born in
1935, and I was born in 1938, and
sometimes, at dinner,
we'd ask how come all the neighbors had cars but we
had none.  "No one in the family drives," my mother would
explain, and that was that.

  But, sometimes,
my father would say, "But as soon as one of you
boys turns 16, we'll get one."  It was as if he
wasn't sure which one of us would
turn 16 first.

  But, sure enough, my brother turned 16
before I did, so in 1951 my
parents bought a used 1950
Chevrolet from a friend who ran the parts
department at a
Chevy dealership downtown.

  It was a four-door,
white model, stick shift, fender skirts, loaded
with everything, and, since my parents didn't drive, it
more or less became my
brother's car.  Having a car
but not being able to drive didn't bother my
father, but it didn't make sense to my mother.

  So in 1952,
when she was 43 years old, she asked a friend to teach her
to drive.  She learned in a nearby cemetery, the
place where I learned to drive
the following year and
where, a generation later, I took my two sons to
practice driving.  The cemetery probably was my father's idea.
 "Who can your mother hurt in the cemetery?" I
remember him saying more than once.

  For the
next 45 years or so, until she was 90, my mother was the
driver in the family.  Neither she nor my father had
any sense of direction, but he
loaded up on maps --
though they seldom left the city limits -- and
appointed himself navigator...  It seemed to work.

 
Still, they both continued to walk a lot.  My mother
was a devout
Catholic, and my father an equally devout
agnostic, an arrangement that
didn't seem to bother
either of them through their 75 years of
marriage..

  (Yes, 75 years, and they were
deeply in love the entire time.)

  He retired
when he was 70, and nearly every morning for the next 20
years or so, he would walk with her the mile to St.
Augustin's Church.  She would
walk down and sit in the front pew, and he would wait in the back until he saw which of the parish's two priests was on duty that morning.
 If it was the pastor, my father then would go out
and take a 2-mile walk, meeting my
mother at the end of
the service and walking her home.

  If it was
the assistant pastor, he'd take just a 1-mile walk and
then head back to the church.  He called the priests
"Father Fast" and "Father Slow."

  After he
retired, my father almost always accompanied my mother
whenever
she drove anywhere, even if he had no reason to
go along.  If she were going to the beauty parlor,
he'd sit in the car and read, or go take a stroll or,
if it was summer, have her keep the engine running so he could
listen to the Cubs game on the radio.  In the
evening, then, when I'd stop by, he'd
explain: "The Cubs lost again.  The millionaire on second base made a
bad throw to the millionaire on first base, so the
multimillionaire on third base scored."

  If
she were going to the grocery store, he would go along to
carry the bags out -- and to make sure she loaded up on
ice cream.  As I said, he was
always the navigator,
and once, when he was 95 and she was 88 and
still driving, he said to me, "Do you want to know the
secret of a long life?"

  "I guess so," I said,
knowing it probably would be something
bizarre.

  "No left turns," he
said.

  "What?" I asked.

  "No left
turns," he repeated.  "Several years ago, your mother
and I read an article that said most accidents that old
people are in happen when they
turn left in front of
oncoming traffic..

  As you get older, your
eyesight worsens, and you can lose your depth
perception,
it said.  So your mother and I decided never again to
make a left turn."

  "What?" I said
again.

  "No left turns," he said.  "Think
about it.  Three rights are the same as
a left, and that's a lot safer  So we always make three
rights."

  "You're kidding!" I said, and I
turned to my mother for support.  "No,"
she said,
"your father is right.  We make three rights.  It
works."  But then she added: "Except when your
father loses count."

  I was driving at the
time, and I almost drove off the road as I
started laughing.

  "Loses count?" I
asked.

  "Yes," my father admitted, "that
sometimes happens.  But it's not a
problem.
 You just make seven rights, and you're okay
again."

  I couldn't resist.  "Do you ever
go for 11?" I asked.

  "No," he said " If we
miss it at seven, we just come home and call it a
bad day.  Besides, nothing in life is so important it can't
be put off another day or another week."

   My mother was never in an
accident, but one evening she handed me her
car keys and said she had decided to quit driving. That was in 1999,
when she was 90..

  She lived four more
years, until 2003.  My father died the next year,
at 102.

  They both died in the bungalow they
had moved into in 1937 and bought a
few years later for
$3,000.  (Sixty years later, my brother and I
paid $8,000 to have a shower put in the tiny bathroom --
the house had never had
one.  My father would have
died then and there if he knew the shower cost
nearly three times what he paid for the house.)

  He
continued to walk daily -- he had me get him a treadmill
when he was
101 because he was afraid he'd fall on the
icy sidewalks but wanted to keep
exercising -- and he was
of sound mind and sound body until the moment
he died.

  One September afternoon in 2004,
he and my son went with me when I had to
give a talk in a
neighboring town, and it was clear to all three of us
that he was wearing out, though we had the usual
wide-ranging conversation about
politics and newspapers
and things in the news.

  A few weeks earlier,
he had told my son, "You know, Mike, the first
hundred years are a lot easier than the second hundred."  At
one point in our drive that Saturday, he said, "You know,
I'm probably not going to live
much longer."

  "You're probably right," I
said.

  "Why would you say that?"  He
countered, somewhat irritated.

  "Because you're
102 years old," I said..

   "Yes," he said,
"you're right."  He stayed in bed all the next
day.

  That night, I suggested to my son and
daughter that we sit up with him
through the
night.

  He appreciated it, he said, though at
one point, apparently seeing us
look gloomy, he said: "I
would like to make an announcement.  No one in
this room is dead yet"

  An hour or so later,
he spoke his last words: "I want you to know," he
said, clearly and lucidly, "that I am in no pain.  I am very
comfortable.
And I have had as happy a life as anyone on
this earth could ever have."

  A short time
later, he died.

  I miss him a lot, and I think
about him a lot.  I've wondered now and
then how it was that my family and I were so lucky that he lived so
long.

  I can't figure out if it was because he
walked through life, or because
he quit taking left turns.

Life is too short to wake up with
regrets.

So love the people
who treat you right.  Forget about the one's who
don't.
Believe everything happens for a reason.  If
you get a chance, take it & if
it changes your life,
let it. Nobody said life would be easy, they
just
promised it would most likely be worth
it.

ENJOY LIFE NOW - IT HAS AN EXPIRATION DATE

En skönt slö Söndag där jag lyckas att bara gå omkring och vara.

Inga måsten, utan ren återhämtning.

Tid för eftertanke och planering - visioner.

Utanför fönstret faller snön oavbrutet och jag känner att det är långt till våren.
Men med positivt tänkande kan man istället se snön som en trevlig och ljus dekoration istället för den gråbruna färg som skåne brukar ha hela Januari och februari.

Grunnar allvarligt på att sluta blogga.

Känns inuläget mer som ett slags tvång, än sprunget ur en inre vilja att faktiskt sätta mina tankar på pränt.

Alternativet kan ju vra att endast skriva de gånger jag verkligen känner mig hågad.

Frekvensen på inläggen kommer då att minska, men kanske ett bättre alternativ än att lägga ner helt och hållet?

Funderar vidare, då detta med bloggen inte är något slags självändamål.
Samtidigt kan min tillfälliga svacka och dessa funderingar vara just detta; en tillfällig svacka?

Arbetsbelastningen är hög - kanske en anledning?

Idag har jag återigen, genom mitt jobb, fått stifta bekantskap med våra duktiga medhjälpare - Narkotikahundarna.

Hunden, människans bästa vän.
Med sina helt otroligt överlägsna sinnen.
De jobbar för den belöning som hundförarens beröm utgör!
inget mer behövs för att de tjänstvilligt, med viftande svansar skall kasta sig in i sitt arbete med hjärtans lust.

Hunden, vargens tama kusin, har gått sida vid sida med oss i tusentals år och hela tiden anpassats till våra behov.

Tidigare har jag exempelvis fått förmånen att se minsökande hundar i arbete under mina FN-tjänster i Bosnien-Hercegovina och Kosovo.
helt otroliga hundnosar finner snabbt och säkert minor och sprängämnen samt oexploderad ammunition i terrängen - en uppgift som tar enorma resurser i anspråk om den utförs av människor, och dessutom är tidsödande.

Hunden förtjänar vårt stora tack, som tjänstehund - men även som de vänner och följeslagare de är till tusentals människor som kanske inte har någon annan som de kan kalla vän.

Näsan rinner och jag som man måste ju självklart både ömka mig själv och klaga till alla som gitter höra på.

Tröttsamt när kranen bara rinner.

Fast det omvända, nästäppa är heller ingen höjdare.

Vilket är bäst egentligen?
Totalstopp eller fullt flöde ur snoken?

Febern håller sig iallafall borta än sålänge, så än kan jag inte stämma in i kören från den kända TV-reklamen:

"Ni kvinnor talar om att föda barn, ni har aldrig varit med när en man är riktigt förkyld."

Nåväl, imorgon är en annan dag...

Livet rusar förbi medans vi håller på med annat heter det ju...

Just nu är det mycket på gång, främst på arbetsfronten och "Sejdman" har därför fått stå tillbaka för sådana grundläggande behov som födointag och sömn.

Jag trollar dock lite med knäna och håller på att färdigställa en trumma mellan varven.
Jantelagen till trots så tycker jag mig bli allt bättre och att shamantrummorna blir lite mer utvecklade för varje gång - vilket i sig inte är så konstigt.

Övning ger som sagt färdighet!

Under gårdagen hade jag kärt besök och återseende av min barndomskamrat.
nu menar jag KOMPISEN sedan jag var i 9-10 års åldern!

Vilka minnen!
Historier....

Några öl slank ner.

Jisses vad tiden går - men ändå inte...
Samma kille - bara närmare fyrtioårsåldern nu.

Vilka tider!
Vilka grejer vi hittat på.

Livet är gott!

Trumbyggarkursen i mars, närmare bestämt helgen 27-28/3 börjar redan så smått börja fyllas av entusiastiska och förväntansfulla kreatörer.

Själv trodde jag i början av min "karriär" som kursarrangör i att skapa sin egen shamantrumma, att efterfrågan ganska snart skulle minska - att "marknaden" för trumbyggare skulle vara snabbt avverkad.

Så verkar inte vara fallet.

Intresset verkar snarare tillta.

Vad beror detta på?

Har mänskligheten, människan, äntligen insett att den väg vi hittills valt i det "moderna" samhället inte gör oss lyckliga - inte på något sätt fyller våra behov.
Med det moderna livet följer inget mål - ingen mening...

Jag ser fram emot utvecklingen på lång sikt, och förestående kurser på kort sikt.

Vi blir bar fler...

Eller rättare sagt, jag får ofta skrivarklåda - och då kan det bli lite vadsomhelst.
Denna text tillkom under ett ganska tråkigt arbetspass:

TIME TO SLEEP.
It’s time to sleep, be still my little son.
All your troubles will soon be gone.
Rest easy boy, have no fear,
Sleep assured, your father’s here.

Your father is here to make it right.
Sleep sound and well this night.
No harm will ever come your way,
as long as your father has his say.

Don’t forget, my dearest son,
say all your prayers my little one.
Forget all that makes you sad,
everything that you find bad.

Close your little eyes and dream,
things are not always like they seem.
Now, rest and put out the light,
your father is here to make it right.

De som känner mig, vet att jag uppskattar whisky - god whisky.

Nu har jag hittat en fin en - Caol Ila!
 

Caol Ila uttalas 'cull-eela' och betyder Islays sund. Sundet som man syftar på är det mellan Islay och ön Jura och destilleriet grundades 1846 av Hector Hendersson.

Mumma för en frusen kropp!

Bilden tagen från: whiskyguiden.se

What it is, is what it will be...

Tre kurser totalt är utlagda på hemsidan för de som vill skapa sin egen shamantrumma i Sverige, en kurs i Österrike och en i Tyskland.
Sen får det vara nog.

Processen är något jag ser fram emot med samma förväntan som kursdeltagarna - jag njuter.

Väl mött!

Igår sågs Antonio Banderas igen på TV i filmen den 13e krigaren.

Inte finkulur precis, men vem bryr sig egentligen?
Filmen bjuder på god underhållning och med en del intressanta tolkningar ur mitt sejdarperspektiv.

Spågumman, Völvan, som utser krigarna som skall fara iväg i början av filmen tillexempel.
Eller den välkända bönen:

Har du inte sett filmen, så gör för all del det...

När det inte är så kallt.

Svårt att tro nu, när is och snö täcker mark och växtlighet.
Kung Bore - vår smällkalla vinter lägger allt i dvala.
Is - Isrunan.
Stagnation, stillastående.
Fruset.

Ändå, det har redan vänt.
Dagarna blir sakta längre.

Snart kommer flyttfåglarna tillbaka.
Man går upp på morgonen och upptäcker att solen hunnit före en.

Härlig vårsång från småfåglar.
bladen börjar spricka fram.
Varm Majsol i ansiktet om man står i lä från vinden.

Våren...