De som känner mig – och gjort det över tiden – de känner till min sida som gammal Heavy Metal entusiast i unga år.

Idag är jag något av en allätare vad gäller musik, men rockmusik ligger fortfarande fast förankrad där i botten.

Idag bjuder jag på en låt som jag ofta återvänder till för att söka energi och den är för evigt tillägnad min fru - den måste vara skriven åt oss :-)

Originalet känner väl de flesta till med Rhianna, men Lillasysters tappning är så mycket bättre…

Njut!

...Kolla, checka, kontrollera - inventera.
Allt material och verktyg måste vara i sin ordning.
Det finns ett par platser kvar, men :

Till helgen är det så äntligen dags igen!
Trumbyggarkurs!
Årets första - som ett vårtecken!

Som jag har längtat...

Det är alltid med lika delar förväntan och förtjusning som jag ser brädor av Ask och Bok, böjda till en ram, förvandlas genom slipning. Renskinn som färgas med naturfärger, henna och gurkmeja och som sedan spänns över ramen.
Hur ljudet kommer...

  
Magiskt, men vackert i sin enkelhet.

Trumresor.
Intressanta människor som man stiftar bekantskap med.

Jag är lyckligt lottad.

Mycket har givits mig.

Makterna ler mot mig i min enkelhet.

Alltid har de följt mig.

Korpen har varit där.
Ibland ofta - ibland mera sällan sedd.
Alltid ett tecken, något att säga.

Som mitt allra första totem, min första hjälpare, så har korpen stannat trots att andra kommit och gått under mina år.
Vissa hjälpandar stannar endast en kort tid för att ta en vidare i det eviga lärandet, andra har en större uppgift och stannar längre.

Korpen har alltid varit där - hos mig, med mig.

Nu dök den upp igen.
Ett gott tecken.

Kraaaa, Kraaa

Idag gjorde jag mitt yttersta, med krafternas hjälp.

3 och 3 fick en betydelse.
Bitarna föll på plats genom en klarsyn - så stark.

Sejd.

Trollskott for genom luften.
Galdrar galdes.
Runor ristades.

Aldrig har det varit enklare.

Aldrig har det varit viktigare.
Sällan har det varit kraftigare.

Målet så öppet,

Så ovetande,

Så mottagligt.

Mottaglighet kan ske genom okunskap,

Karma är en annan väg in.
Krafterna är välvilliga mot mig som brukare.

Nöjd stänger jag dörren till bråddjupet.

Förvissad.

Hell Asar och Asynjor, Vaner och Diser, Tursar och alla de krafter som varit mig behjälpliga denna dag.
Det är inte min kamp.
Det var aldrig min kamp.
Verktyget var mitt.

Hugget i sten.
Stängt och låst, tillbommat.

För alltid stadfäst och oåterkalleligt.

Ändå så lätt.

Som en fjäder.
Som mitt sinne.

Så var det dags för ännu några uppbyggliga ord frånDen Höges sång.

Jag blir alltid lika förvånad över hur rakt och pricksäkert dessa ålderstigna texter träffar - rakt på med en osviklig timing.
Det finns ingen slump, bara de trådar Nornorna vävt åt oss.

Ovis man
tror alla vara
vänner, som vänligt le;
han förstår icke,
fast de stämpla mot honom,
om han bland sluga sitter.

Ovis man
tror alla vara
vänner, som vänligt le;
när på tinget han kommer,
det ter sig klart,
att få hans talan föra.

Ovis man
tror sig allt veta.
när i vrå i skygd han vistas;
men slätt han vet,
vad han svara skall,
när män hans förmåga fresta.

Jag är en lycklig man som förunnats mycket, men främst ynnesten att få se - att få glänta på skynket, kika in och kisa med ögonen inför det som komma skall.
Mig är mycket givet.

Välkommen till runornas magiska värld!

Att lära sig att använda runorna som skriftspråk, och framförallt magiska symboler, är inte svårare än att exempelvis lära sig att teckna.

Alla människor kan lära sig grunderna, sedan hänger det på övningen och viljan hur bra eller duktig du blir.

Vi kan alla rita en enkel streckgubbe, men övar vi mer på tecknandet –

ja, då utvecklas snart streckgubben till något mera.
Efter mycket övning så blir kanske streckgubben rentutav ett konstverk av klass…

Visserligen har vi alla mer, eller mindre, fallenhet för det vi tar oss för att utföra – men med tillräcklig övning och målmedvetenhet kan alla lära sig konsten.
Det är bara olika lång väg för oss alla.

Mycket av det våra förfäder ägnade sig åt för tusentals år sedan fanns, och finner vi än idag över hela världen - ritualer med trummor och trans, svetthyddor och kraftdjur.

En sak är dock unik för vår nordiska tradition - runorna.

Att kasta en runa eller att rista runor - är detta något som vi upplysta och moderna människor i vår tid verkligen kan ha någon användning för?

Kan riter och sedvänjor från gamla tiders nordbor, långt före vikingarna, ha något att lära oss och ge oss idag?

Jag vill bestämt hävda att så är fallet och det vill jag genom denna enkla ”blogg-kurs” försöka visa den intresserade.

Med kristendomens bortträngning och demonisering av de urgamla sederna för över tusen år sedan försvann också en stor del av vår rika kultur, som i stället ersattes med denna toppstyrda och lögnaktigt framställda lära om kärlek.

Förutom ett fåtal handskrifter, nedtecknade efter att nordens kristnande, så är runorna den enda länken vi har tillbaka till våra fornnordiska förfäders världsbild, deras tankar, deras magi och deras dagliga liv.
 

Runorna har, likt det hebreiska alfabetet (läs: vårt alfabet), alltid haft minst två användningsområden.

Den ena sidan har använts som skriftspråk, där varje bokstav representerar ett ljud, men de har också använts som magiska symboler, kraftbärare.

Runorna är vår länk till det förflutna, lika mycket som vår framtid, och framför allt för oss nordbor - mycket för det genetiska arvet, men även för att den gamla nordiska traditionen stammar ur vårt klimat, vår natur och våra gamla gudar - kort sagt; vår kultur.

Detta är dock ingen inbjudan till någon som helst rasism och främlingsfientlighet. Faktum är att de runor som högerextrema människor använder sig av som ”sina” symboler bara slår tillbaka mot dem själva.
Utan djupare kunskap om deras inneboende krafter blir dessa runor i bästa fall helt verkningslösa och ”platta” på det fastsydda märket på den unge rakade mannens jacka.
I värsta fall drar denne på sig obotlig skada utan att ens själv vara medveten om de potenta krafter han satt i rörelse.

Skall vi börja då?

Nå, då börjar vi från början, vilket bör vara den bästa platsen att faktiskt börja på, med Ur-runan – alltings början, ursprunget.

  
Ur, Ururz
Ljud: U
Standardtolkningar av dess innebörd:

Ur representerar början. En gryning, nytt liv, återfödelse, och energi – men även initiativrikedom och andlig styrka, och kan visa på en förestående förändring.
Ur, ursprunget, det ännu inte manifesterade eller på annat sätt fastställda, det ofödda på väg att födas. Här kan man se att början bjuder på många möjligheter, vägen är inte utstakad.
Ur symboliserar lika mycket Ginnungagapet - ur vilket allting en gång skapades, tomheten, det stora ”intet” som hela skapelsen mynnar ur.

Ur handlar alltså alltid om någon form av början, en födelse (eller pånyttfödelse för den delen). Det finns en stor och sprudlande kreativ kraft i denna runa, och samtidigt ett visst mått av osäkerhet av det slag man kan känna inför något okänt, oprövat och nytt.
  
Min egen, högst personliga tolkning – som kommit till mig vid en av mina utesittningar då jag tog en runa för varje utesittning under en period:

Obändlig styrka ur det ofödda som skall fram.
Grodden som skall bryta fram mot ljuset genom frostbiten jordskorpa.
Barnet som skall födas ur smärta och kamp.
Krafter som är ursprungliga, bortom mänsklig fattningsförmåga.
Ändå inom oss – urkraft som vilar.
Vilar men väcks i kris.

Kraft till förändring, kraft till lösning där ingen råd tycks stå att finna.
Nya metoder, nya vägar, nya horisonter att sikta mot.

En varning är på sin plats.
Urkraft och urstyrka är ofta blind.
Svårstyrd och svår att hejda.
Felriktad förstör och förgör, skapar olycka trots goda avsikter.
Rikta först, sikta noga, målet klarlagt en gång för alla –

Innan kraften frigörs att få verka.

Det om tolkning av Ur-runan vid runorakel, nu lite om användning i runmagiska sammanhang.

Ur kan vara en utmärkt runa att börja en besvärjelse med, en ”dörröppnare” så att säga.
Den som man startar sin runslinga med för att gå i bräschen för de efterföljande.
Ur ingår också i den berömda ALU-formeln som förekommer ofta (mer om denna i ett senare inlägg).
Att ljuda Ur-runan i galdersång är livgivande, utrensande – nästan i stil med ett primalskrik; Uuuuur! Uuuuur!  

Det var lite om runan Ur, en början i många avseenden – början på utharken och början på min guidade vandring bland mina tolkningar av runorna.

Hoppas att det kan vara till glädje och inspiration, isåfall ses vi snart igen.

3 och 3

33?

3/3?
3 mars?

Runorna försöker säga mig något.
Treenighet?
Tre oenighet?

I det mörkaste dunkel dras kanske upplysning fram.
Ibland skall man inte ha alltför brottom.
Bitarna faller på plats i sinom tid.

.  

Jag väntar.

Ordet runa kan uttydas som hemlighet eller viskning - och det råder inga tvivel om att nordens forntidsmänniskor var övertygade om runornas ursprung från Asarna, Främst Oden – men även Heimdal.

Enligt den fornordiska mytologin var det Heimdal som lärde människorna att använda runorna som skriftspråk.
Detta framgår bland annat av Nolebystenen, Sverige, som innehåller raden: ”Runor ristar jag, de från gudarna stammande”.

   
(Bilden hämtad från Arild Hauges Runor)

Runalfabetet, futharken som den allmänt kallas efter de första runorna i runraden, är nordens äldsta skriftspråk.
Innan runraden kommunicerade våra förfäder skriftligen med bildspråk,
genom såkallade hällristningar.

Futharken delades först in i 24 tecken. Denna runrad benämns som den urnordiska futharken och de tidigaste och fullständiga spåret efter detta runalfabet är från 400-talet. Det är denna runrad som idag, nästan uteslutande, används av moderna Sejdmän och Völvor. (Manliga och kvinnliga sejdutövare).

De hittills allra äldsta runinskrifterna dateras till cirka 200-talet, men dessa inskrifter består endast av ett fåtal ord och innehåller inte alla runor ur futharken.

Denna runrad delas av många (inte alla) in i tre ätter om åtta runtecken vardera; Frejs ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt.

Sedan rationaliserades denna runrad, eller runalfabet, till att endast innehålla  16 tecken – de såkallade normalrunorna.

Det är denna runrad som användes av de av våra förfäder som kallas vikingarna omkring år 800. Det är oftast normalrunor som förekommer på de runstenar som återfinns runtikring i Skandinavien.

Runornas utformning, både i den urnordiska futharken och normalrunorna, är gjord på ett sådant sätt att de är lätta att rista in i ett hårt föremål, rundade former saknas helt.

Dessutom noterar man att de inte innehåller några vågräta linjer, vilket förklaras med att de oftast skars in i trä – vilket skulle göra att en vågrät ristning lätt skulle kunna bli oläslig i träets ådring.

Vissa forskare drar sig inte heller för att härleda vårt moderna ord bokstav från just meningen att tecknet skulle ristas i trä – bok-stavar.

Åtskilliga små meddelanden, nästan som våra moderna gula post-it lappar eller SMS, har återfunnits.

Bland annat i Bergen i Norge återfanns under en stor utgrävning, efter en brand, över 500 stycken sådana märklappar på träbitar.

Det handlar ofta om rena märkbitar med endast ett namn för att markera ett ägande, som: Kunar A (Gunnar äger, eller Gunnars)

Eller de mer sladderaktiga ristningarna som funnits på flera utgrävningsplatser runtom i skandinavien:

Smed knullade Vigdis, hon som hör till Sneldebeinsfolket.

Eller:

Thorulf har ingen sköld bakåt.

(Denna ristning implicerar att Thorulf idkat homosexuellt samlag.)

men även rena bidrag till schlagerfestivalen som:

Minns du mig
jag minns dig
älska du mig
jag älskar dig
(Lödöse Sverige)

Alla dessa inskriptioner i trä indikerar att runorna användes som ett levande skriftspråk.

De ristades alltså inte endast i sten, som är den vanliga uppfattningen.

Slutligen, efter dessa ganska grova ristningar, vill jag avsluta med den ristning som, i mitt tycke, är den vackraste som någonsin ristats: 

Jag älskar den mannens kvinna så högt att elden tycks mig kall

Givetvis har man även funnit rena bruksföremål, som tillexempel benkammar, som märkts med runor för att beteckna ägande.

Från en mängd olika fynd, som svärd och spjutskaft - och kanske särskilt den litteratur som finns bevarad, har historikerna dragit slutsatsen att användandet av runorna även haft en stark magisk prägel.

Att använda hela runraden som ett effektivt magiskt skydd förekommer ofta, och kan naturligtvis användas än idag för den benägne runmagikern.

Ett mycket känt föremål med runinskriptioner är den såkallade Lindholmsamuletten, som anses vara en form av besvärjelse nedristad på en benbit:

Lindholmsamuletten.

Nåväl:

Futharken, det är alfabetet för skriftspråket.
För runmagikern och sejdaren är det dock Utharken man skall arbeta med.

Uthark – teorin lanserades av Wilhelm Agrell, som efter forskning inom runområdet och då främst dess magiska innebörd, publicerade följande teori:
Denna teori bygger, mycket enkelt beskrivet, på att varje runa även symboliserar något – som tillexempel  X (Gifu) – som symboliserar gåva. Agrell menar att det är ologiskt att börja runraden med fä-runan (feh) som symboliserar välstånd och tamboskap.
Istället vill Agrell kasta om runraden genom att förflytta futharkens första runa (feh) till den sista.

Då får vi Utharken istället, vilket har anammats av flertalet av dagens runmagiker. Ur-runan symboliserar själva urkon Audumbla och födelse, början.

Runorna i utharken kan användas till alltifrån välsignelser, besvärjelser, spådom och förbannelser. Det är upp till varje Völva eller Sejdman att själv bestämma ändamålet i varje fall.

Att inte bara läsa runan, spegla sig i den, utan att faktiskt aktivt påverka sin verklighet, är något som inte är förbehållet enbart fornnordiska shamaner - du kan göra dina egna ceremonier och förutsägelser med hjälp av runorna.

Men mer om detta längre fram...

Responsen på mitt funderande kring att lägga ut mina egna tolkningar av runorna som blogginlägg var både omfattande och positiv. Det sporrar mig att faktiskt göra slag i saken, så här kommer jag nu att lite då och då presentera en runa i taget.
Jag kommer troligen även att presentera lite olika former av runorakel – eller typer av ”läggningar” som man kan använda sig av och annat smått och gott kring runor, runorakel/runtydning och närbesläktade ämnen.

Jag har lagt upp en enskild kategori som heter just runorna i menyraden, eller "Kategorier" som det kallas här, till höger där jag kommer att placera alla inlägg kring dessa magiska tecken.

Men innan jag börjar, lite inledande om historia kring runorna på mitt personliga plan, så håll i hatten så far vi iväg!

För de som följt mig sedan länge, jag menar även innan bloggens tillkomst – är det väl känt att det faktiskt var runorna och runmagin som var min inkörspunkt till sejden och den fornnordiska varianten av shamanism.
Jag skrev mycket och utförligt på min hemsida om ämnet och gjorde även runläsningar till folk som var i behov av runornas råd.

Detta med att hjälpa allmänheten tog dock allt mer av min tid i anspråk – samtidigt som mitt intresse för shamantrumman tog vid.
Detta ledde som bekant till att jag började en hantverkarbana och startade med kurser i konsten att tillverka shamantrummor, samtidigt som jag började tillverka dessa på beställning.

Trummorna så att säga ersatte runorna i viss mån.

Jag har dock, i all tysthet, fortsatt att kasta runor och tyda dem till behövande – men inom en mycket snävare krets. Intresset för runorna är dock större än någonsin, både för min egen del – men även bland alla ”därute, något som märkts tydligt på de kurser jag arrangerar med Jörgen I Eriksson i ämnet ”Rumagi och Shamanism”.
(Nästa kurs hålls för övrigt i oktober för den intresserade och mer finns att läsa på min hemsida www.sejdman.eu) .

För mig har runorna alltid visat sig vara ett pålitligt redskap att skåda det som annars ligger i det fördolda. Ibland har det varit bra att se det som komma skall, ibland inte alltid så roligt alla gånger.
Fördelen med runorakel är dock att de pekar på en möjlig händelseutveckling – inte ett oundvikligt öde.
Varje man (eller kvinna) skapar själv sin framtid – sitt öde, och runorna ger bara en fingervisning kring en möjlig framtid och vad man kan göra för att antingen främja händelseutvecklingen, eller avstyra den.

Runorna har sedan flera dimensioner som redskap.
De kan användas i galdrar, inom runmagin, som bindrunor – användningsområdena är i stort sett oändliga, eftersom runorna i en mening är en spegling av livet självt och därmed lika mångsidiga – för den som vet att nyttja dem förstås.

Jag vill, som avslutning i detta inledande inlägg, återigen påpeka det faktum att runorna är högst individuella för var och en av oss.
Min tolkning är endast min tolkning och min sanning.
Rent generellt har visserligen varje runa en grundinnebörd, men sedan är det upp till var och en att själv utforska varje runa – för den seriöse runtolkaren söker själv runans innersta väsen och betydelse för just honom eller henne.
Ändock, här delar jag med mig av mina erfarenheter och tolkningar, såsom en fingervisning eller en startpunkt för den nyfikne.
Ta till dig av det som du upplever som riktigt och lämna det andra därhän.
För till syvende och sist är det ju du som skall arbeta med runorna, skapa ditt förhållande till dem och din tolkning.

Nästa inlägg kommer att kort avhandla runornas historia, innan vi hänger oss åt den första runan.

Alltså funderar på - om jag skulle göra en svit här på bloggen, en serie.
Tanken var att med jämna mellanrum lägga ut valda delar av de tolkningar jag fått av runorna, en och en, här på bloggen...

Därmed inte sagt att min tolkning, min bild av respektive runa är den rätta.
Varje runa har till viss del skiftande innebörd för varje enskild runtolkare, men kanske kan det leda till en utveckling för någon, en insikt för en annan - kanske som nöje för den tredje?

Dagens runa med tolkning.

Tål att fundera på.

Goda råd är inte alltid dyra - ibland helt gratis faktiskt.
Ibland inte alltid lätta att följa eller ens smakliga, men likväl råd från Den Höge och därför något att verkligen lystra till.
Runorakel är en viskning från Den Enögde, en möjlighet att se.

Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Tre ord icke växla
i träta med en usling;
den bättre är ofta böjlig,
när den sämre slår.

Mörker timar och runor talar.
Talar om nära framtid för människan och vännen - dig själv, de dina och de andra.
Men den som inte vandrat i mörker vet heller inte vad ljuset är.

Tyr säger att:
Det starka står att finna allra innerst i bröstet på envar.
Stort eller litet - en kraft likväl.
Begagna den rätt.

Använd den rättvist.
Sanning är ett stort ord - men så litet i förhållande till innebörden.
Det kan endast finnas en, bara en, en allena.

Naud berättar:
Av nödvändighet sker det som skall ske.
Bitter är smaken, stor förtret.
Besk medicin att svälja.
Ändå nyttig och för en endaste den väg som måste trampas.
Länge har stegen varit vilsna trots den raka stigen.
Krokig väg bjuder andra syner.

Is talar:
Stanna upp i denna stund.

Reflektera, men inte resignera.
Frys stunden utan att stagnera.
Efter vinter kommer vår.
Vilan har varit nödvändig för den nya grodden.

Ur viskar:
Det fanns en början, ett ursprung.
Därur allting en gång sprang.
Kapa vid roten eller gödsla - vilket du vill.
Alltings början kan vara alltings slut.
Se möjligheten i det födda likväl som möjligheten i död.

Lycklig vare den som lyssnat, lycklig vare den som förstod.
Det är inte ofta jag delar med mig av rundragningar på detta vis - så var så goda, håll tillgodo som man säger. 
It´s on the house - ni som önskar ta del och som vill lyssna.

Mina söner är helt frälsta i LEGO, det är nog ingen nyhet för den frekvente besökaren på min blogg.
Själv minns jag mitt eget LEGO-byggande som liten, men utvecklingen har minst sagt gått framåt.

Nu finns det hela serier med olika tema.
Modellerna är färggladare, mer finurliga och ibland specialicerade bitar finns att bygga med.

Ändå, LEGO är fortfarande den kreativa och fantasieggande leksak som den alltid varit.
Fortfarande sätter jag mig ned tillsammans med grabbarna mina och hänger mig åt det som vi benämner LEGO-MARATHON!

Det infaller när mamma av olika anledningar lämnar oss grabbar ensamma över exempelvis en weekend. Då åker allt LEGO fram på storarumsgolvet (och det handlar om tusen och åter tusen bitar som grabbarna samlat på sig - minst en kubikmeter LEGO!).
Sen sitter vi där på golvet och bygger upp en fantastisk värld med allehanda maskiner och förstås; vapen..

Det brukar sluta i total förödelse - av någon outgrundlig anledning...

Nu har en ny serie LEGO dykt upp; POWERMINERS.
Fräcka gruvmaskiner som borrar efter kristaller och de tuffa powerminers måste emellanåt skydda sig emot kristallätande troll och lavamonster...

Jag älskar att vara barn.

Bilden är hämtad från LEGOs officiella hemsida - en guldgruva där jag bland annat hittat mitt nya wallpaper/skrivbordsbakgrund till min laptop.  

Nu känns det som om våren äntligen är på väg!

Inte på grund av väderleken - tittar man ut tror man snarare att en ny istid är under uppsegling.

Nä, det är så att jag snart håller min första trumbyggarkurs för året.
Mars månad, närmare bestämt helgen 27-28 startar min vår - iallafall i år!

Hela vintern ser jag fram emot detta och nu börjar jag se att det närmar sig.
Mina förberedelser börjar ta vid; inventering av skinn, beställning av material som behöver fyllas på.

Kära bestyr som alla känns som en form av startsträcka innan det äntligen är dags igen - trumbyggarkurs!

Som barnförälder var jag häromdagen i frysdiken och grävde efter något snabblagat och ändå nyttigt och bra till middagsmaten.

I all hast tog jag ett paket av Scans snabburgare istället för hamburgare och noterade följande vid hemkomsten:

Scan skriver följande på sin hemsida:
"Scan är ett av Sveriges mest omtyckta varumärke och förknippas med svenskt ursprung, trygghet och kvalitet."

-Jo, pyttsan!

Man vet minsann inte om man skall skratta eller gråta.

Nu vet jag inte om Scan förknippar ordet kvalitet med att tillverka en "hamburgare" med endast 52% kötthalt.
Själv är jag nästan benägen att kalla det lurendrejeri.

Köttarom - vad ihelsike är köttarom?

Visst, det är upp till mig som konsument att faktiskt kontrollera vad det är jag köper, men jag har gått i villfarelsen att det är lågprismärken som Euroshopper med flera som man måste se upp med - inte sådana märken som man (tidigare) förknippat med kvalitet - som just Scan.

Det är också upp till mig som konsument att utefter mina egna preferenser göra mina egna val - och det gör jag också nu; jag väljer bort Scan som företag.

Tipsar idag om ett radioprogram från SR P1om den Samiska trumman.
Såhär skriver SR om programmet i deras tablå:

Den samiska trumman spelade förr en viktig roll när samerna ville komma i kontakt med gudarna. Genom trumman kunde de få reda på gudarnas vilja och få råd om hur de skulle bete sig i olika situationer.
Kristna missionärer och forskare såg däremot trumman som trolldom och förstörde därför nästan allihop.
I dagarna disputerar religionshistorikern Rolf Christoffersson på en avhandling om den samiska trumman, och i dagens program visar han hur det gick till när samerna använde trummorna för att spå in i framtiden.

Lyssna här: http://www.sr.se/webbradio/?type=broadcast&Id=2195577&BroadcastDate=&IsBlock=1

Finns det rättvisa?

Nej, jag tror inte det – inte direktverkande rättvisa i alla fall.
Jag skall utveckla mitt resonemang;

Fru Justitia avbildas ju med tre karakteristiska attribut; Ögonbindeln, svärdet och vågen.
Ögonbindeln för att rättvisan är just blind – vår likhet inför lagen.
Svärdet för rättskipningen och dess makt och till sist vågen som symboliserar rättvisan – att allt skall vägas in vid rättskipningen.
Ofta hänger dock vågskålarna ojämnt och det kan man ju tolka på olika sätt…

Vår världsliga rättvisa kan dock tyckas vara lite godtycklig, då Fru Justitia i många fall får döma efter sannolika skäl och bortom alla rimliga tvivel.
Absolut rättvisa är det dock inte.

Ponera det faktum att två personer begår samma brott och den ene får Anders Advokat från Grebbestad till försvarare och den andre, låt oss säga… Leif Silbersky.
Jag vågar sätta en slant på att dessa två har helt olika förutsättningar att frikännas som exempel.

Den högre rättvisan däremot, kommer ingen ifrån.

Karmakontot.

What goes around, comes around och vad man sår får man skörda…

Som man bäddar....

Talesätten är många, men domen bara en;

Total rättvisa.

Jag fick ett mail idag från min gode vän Steve McFinskey från staterna.
den är lång, men verkligen värd de fem minuterna av ens liv det tar att läsa den:

This is a wonderful piece by Michael Gartner, editor of
newspapers large and
small and past president of NBC
News.  In 1997, he won the Pulitzer Prize
for
editorial writing.  It is well worth reading, and a few
good chuckles
are guaranteed.  Here
goes....

  My father never drove a car.
 Well, that's not quite right.  I should say
I never saw him drive a car.

  He quit driving in
1927, when he was 25 years old, and the last car he
drove was a 1926 Whippet.

  "In those days," he told
me when he was in his 90s, "to drive a car you
had to do
things with your hands, and do things with your feet, and
look every which way, and I decided you could walk
through life and enjoy it or
drive through life and miss it."

  At which point my mother, a sometimes
salty Irishwoman, chimed in: "Oh,
bull----! she said.
 "He hit a horse."

  "Well," my father
said, "there was that, too."

  So my brother and
I grew up in a household without a car.  The
neighbors all had cars -- the Kollingses next door had a
green 1941 Dodge, the
VanLaninghams across the street a
gray 1936 Plymouth, the Hopsons two doors
down a black 1941 Ford -- but we had none.

  My father, a newspaperman in Des Moines , would take the streetcar
to work and, often as not, walk the 3 miles home.
 If he took the streetcar
home, my mother and
brother and I would walk the three blocks to
the streetcar stop, meet him and walk home
together..

  My brother, David, was born in
1935, and I was born in 1938, and
sometimes, at dinner,
we'd ask how come all the neighbors had cars but we
had none.  "No one in the family drives," my mother would
explain, and that was that.

  But, sometimes,
my father would say, "But as soon as one of you
boys turns 16, we'll get one."  It was as if he
wasn't sure which one of us would
turn 16 first.

  But, sure enough, my brother turned 16
before I did, so in 1951 my
parents bought a used 1950
Chevrolet from a friend who ran the parts
department at a
Chevy dealership downtown.

  It was a four-door,
white model, stick shift, fender skirts, loaded
with everything, and, since my parents didn't drive, it
more or less became my
brother's car.  Having a car
but not being able to drive didn't bother my
father, but it didn't make sense to my mother.

  So in 1952,
when she was 43 years old, she asked a friend to teach her
to drive.  She learned in a nearby cemetery, the
place where I learned to drive
the following year and
where, a generation later, I took my two sons to
practice driving.  The cemetery probably was my father's idea.
 "Who can your mother hurt in the cemetery?" I
remember him saying more than once.

  For the
next 45 years or so, until she was 90, my mother was the
driver in the family.  Neither she nor my father had
any sense of direction, but he
loaded up on maps --
though they seldom left the city limits -- and
appointed himself navigator...  It seemed to work.

 
Still, they both continued to walk a lot.  My mother
was a devout
Catholic, and my father an equally devout
agnostic, an arrangement that
didn't seem to bother
either of them through their 75 years of
marriage..

  (Yes, 75 years, and they were
deeply in love the entire time.)

  He retired
when he was 70, and nearly every morning for the next 20
years or so, he would walk with her the mile to St.
Augustin's Church.  She would
walk down and sit in the front pew, and he would wait in the back until he saw which of the parish's two priests was on duty that morning.
 If it was the pastor, my father then would go out
and take a 2-mile walk, meeting my
mother at the end of
the service and walking her home.

  If it was
the assistant pastor, he'd take just a 1-mile walk and
then head back to the church.  He called the priests
"Father Fast" and "Father Slow."

  After he
retired, my father almost always accompanied my mother
whenever
she drove anywhere, even if he had no reason to
go along.  If she were going to the beauty parlor,
he'd sit in the car and read, or go take a stroll or,
if it was summer, have her keep the engine running so he could
listen to the Cubs game on the radio.  In the
evening, then, when I'd stop by, he'd
explain: "The Cubs lost again.  The millionaire on second base made a
bad throw to the millionaire on first base, so the
multimillionaire on third base scored."

  If
she were going to the grocery store, he would go along to
carry the bags out -- and to make sure she loaded up on
ice cream.  As I said, he was
always the navigator,
and once, when he was 95 and she was 88 and
still driving, he said to me, "Do you want to know the
secret of a long life?"

  "I guess so," I said,
knowing it probably would be something
bizarre.

  "No left turns," he
said.

  "What?" I asked.

  "No left
turns," he repeated.  "Several years ago, your mother
and I read an article that said most accidents that old
people are in happen when they
turn left in front of
oncoming traffic..

  As you get older, your
eyesight worsens, and you can lose your depth
perception,
it said.  So your mother and I decided never again to
make a left turn."

  "What?" I said
again.

  "No left turns," he said.  "Think
about it.  Three rights are the same as
a left, and that's a lot safer  So we always make three
rights."

  "You're kidding!" I said, and I
turned to my mother for support.  "No,"
she said,
"your father is right.  We make three rights.  It
works."  But then she added: "Except when your
father loses count."

  I was driving at the
time, and I almost drove off the road as I
started laughing.

  "Loses count?" I
asked.

  "Yes," my father admitted, "that
sometimes happens.  But it's not a
problem.
 You just make seven rights, and you're okay
again."

  I couldn't resist.  "Do you ever
go for 11?" I asked.

  "No," he said " If we
miss it at seven, we just come home and call it a
bad day.  Besides, nothing in life is so important it can't
be put off another day or another week."

   My mother was never in an
accident, but one evening she handed me her
car keys and said she had decided to quit driving. That was in 1999,
when she was 90..

  She lived four more
years, until 2003.  My father died the next year,
at 102.

  They both died in the bungalow they
had moved into in 1937 and bought a
few years later for
$3,000.  (Sixty years later, my brother and I
paid $8,000 to have a shower put in the tiny bathroom --
the house had never had
one.  My father would have
died then and there if he knew the shower cost
nearly three times what he paid for the house.)

  He
continued to walk daily -- he had me get him a treadmill
when he was
101 because he was afraid he'd fall on the
icy sidewalks but wanted to keep
exercising -- and he was
of sound mind and sound body until the moment
he died.

  One September afternoon in 2004,
he and my son went with me when I had to
give a talk in a
neighboring town, and it was clear to all three of us
that he was wearing out, though we had the usual
wide-ranging conversation about
politics and newspapers
and things in the news.

  A few weeks earlier,
he had told my son, "You know, Mike, the first
hundred years are a lot easier than the second hundred."  At
one point in our drive that Saturday, he said, "You know,
I'm probably not going to live
much longer."

  "You're probably right," I
said.

  "Why would you say that?"  He
countered, somewhat irritated.

  "Because you're
102 years old," I said..

   "Yes," he said,
"you're right."  He stayed in bed all the next
day.

  That night, I suggested to my son and
daughter that we sit up with him
through the
night.

  He appreciated it, he said, though at
one point, apparently seeing us
look gloomy, he said: "I
would like to make an announcement.  No one in
this room is dead yet"

  An hour or so later,
he spoke his last words: "I want you to know," he
said, clearly and lucidly, "that I am in no pain.  I am very
comfortable.
And I have had as happy a life as anyone on
this earth could ever have."

  A short time
later, he died.

  I miss him a lot, and I think
about him a lot.  I've wondered now and
then how it was that my family and I were so lucky that he lived so
long.

  I can't figure out if it was because he
walked through life, or because
he quit taking left turns.

Life is too short to wake up with
regrets.

So love the people
who treat you right.  Forget about the one's who
don't.
Believe everything happens for a reason.  If
you get a chance, take it & if
it changes your life,
let it. Nobody said life would be easy, they
just
promised it would most likely be worth
it.

ENJOY LIFE NOW - IT HAS AN EXPIRATION DATE

En skönt slö Söndag där jag lyckas att bara gå omkring och vara.

Inga måsten, utan ren återhämtning.

Tid för eftertanke och planering - visioner.

Utanför fönstret faller snön oavbrutet och jag känner att det är långt till våren.
Men med positivt tänkande kan man istället se snön som en trevlig och ljus dekoration istället för den gråbruna färg som skåne brukar ha hela Januari och februari.

Grunnar allvarligt på att sluta blogga.

Känns inuläget mer som ett slags tvång, än sprunget ur en inre vilja att faktiskt sätta mina tankar på pränt.

Alternativet kan ju vra att endast skriva de gånger jag verkligen känner mig hågad.

Frekvensen på inläggen kommer då att minska, men kanske ett bättre alternativ än att lägga ner helt och hållet?

Funderar vidare, då detta med bloggen inte är något slags självändamål.
Samtidigt kan min tillfälliga svacka och dessa funderingar vara just detta; en tillfällig svacka?

Arbetsbelastningen är hög - kanske en anledning?